Några möten med P-B

År 1937 den 27 februari fyllde Wilhelm Peterson-Berger 70 år. Han blev föremål för hyllningar som i omfattning ej torde ha beståtts någon tidigare svensk tonsättare. Många P-B-verk av såväl större som mindre format framfördes detta år, och redan några månader innan födelsedagen hedrade Kungl. Musikaliska Akademien jubilaren med att på hans högtidsdag framföra den kantat, Peterson-Berger fått i uppdrag att komponera för den svenska operans 150-årsjubileum 1923.

Kantaten – med P-B:s egen text – är skriven för solister, kör och orkester och präglas av P-B:s syn på sambandet mellan grekisk mytologi och musikdramats härkomst och väsen.

Som elev vid Kungl. Musikkonservatoriet denna tid deltog jag givetvis i kören och fick uppleva framförandet av verket under Peterson-Bergers ledning. Einar Ralf och Olallo Morales hade lagt ned ett gediget arbete på instuderingen av resp. kör- och orkesterpartier, och P-B kom s.a.s. till "dukat bord". Generalrepetitionen under tonsättarens ledning gick bra, och P-B berömde oss i kören för att vi så snabbt uppfattat och verkställt hans anvisningar. Dessa rörde bl. a. textinnehållet, som han på ett rent fascinerande sätt kommenterade och levandegjorde. Han var, minns jag, särskilt noggrann med artikulationen i denna till stor del berättande framställning.

Framförandet på själva högtidsdagen gick lysande, och P-B kunde känna sig lycklig över det entusiastiska gensvaret från publiken. Att jag några år senare i ett personligt sammanträffande med P-B skulle få tillfälle att erinra om denna händelse, kunde jag givetvis då ej ana.

Detta skedde en vacker och varm vårkväll i slutet av maj 1940. Jag tjänstgjorde som 25-årig musiklärare vid Östersunds Högre Allmänna Läroverk och hade lärt känna organisten vid Frösö kyrka, musikdirektör Gunnar Nises. Han bodde då vid Vallsundsvägen – numera Peterson-Bergervägen – ganska nära Wilhelm Peterson-Bergers Sommarhagen. Vid ett besök hos honom nämnda vårkväll fann jag till min stora överraskning P-B sittande i Gunnar Nises vardagsrum. P-B hade under promenad "tittat in" till sin granne. Det dröjde ej länge förrän jag kände mig väl tillrätta i sällskapet, mycket tack vare P-B:s vänliga och kordiala sätt att vara.

Över en kopp kaffe samtalade vi om allt möjligt, jag minns tyvärr ej vad, och P-B förde givetvis ordet. Vi hade hjärtans trevligt under någon timme, då P-B plötsligt reser sig och utbrister: "Nu går vi över till Sommarhagen och tar en toddy!" Sagt och gjort, efter några minuter satt vi bänkade på Sommarhagens uteveranda med den storslagna utsikten över Storsjön och fjällvärlden. Och toddyn serverade P-B själv – hans allt-i-allo Wenngren hade tydligen ledigt. Toddyn bestod av rom, varmt vatten och saccarintabletter (ordet saketter fanns ej då).

P-B framhöll med emfas, att saccarin i detta fall var vida överlägset socker som smakämne, något som jag endast vågade ägna en stilla, inre protest. Som jag ej efteråt skrivit ned något rörande samtalet, har jag endast några få minnesbilder att redovisa.

P-B, som ganska snart lade bort titlarna, uppehöll sig bl. a. vid musiklivet i Stockholm, som han – utan att säga några namn – ansåg alltför mycket dominerat av en viss "musikklick". Kan det vara fel att gissa, att han därvid syftat på det kotteriväsen inom Musikaliska Akademien, han så ofta riktat sin misstänksamhet mot? På tal om poesi riktade P-B – till vår förvåning – en viss kritik mot Bo Bergmans dikt "Vingar i natten", vilken han kom att betrakta som en tämligen ointressant "fiktion". Han nämnde emellertid inte något om själva tonsättningen av Ture Rangström, vars verk han f. ö. ägnat sin uppskattning.

Helt naturligt förde jag på tal det nämnda framförandet av P-B:s operakantat och mitt deltagande i kören. Han blev påtagligt glad, då jag nämnde körens höga uppskattning av detta imponerande verk. Men då jag menade, att verkets mer dramatiska, "dionysiska" partier ej var så lätta att sjunga – detta givetvis ej menat som någon kritik – reagerade P-B ganska bestämt: "Det finns inga svårigheter där!" Han kom även in på andra områden än musik, bl. a. ett av sina älsklingsteman: katten, speciellt sin egen katt Kurre. Kurre hade spisat middag men tålde av någon anledning ej maten, som han strax kräkte upp. Omedelbart gick han utomhus, fångade och slukade en råtta. Allt berättat under P-B:s hjärtliga skratt, vilket ytterligare tilltog, när jag framhöll att Kurre ville väl ha efterrrätt också. Ja, P-B var verkligen i högform. Gunnar Nises kände ju honom sedan länge, och för mig framstod bilden av en stark och varm personlighet med mycken humor.

Framåt halv elva fattade P-B ytterligare ett beslut: "Nu tar vi en bil in till Östersund och äter supé på Standard!" Standard var stadens förnämsta guldkrog, och där bjöds vi på en charmant supé med fransk champagne (ja, någon annan fanns väl ej på den tiden). Menyn har jag faktiskt glömt, men måltiden avslutades med kaffe och punsch. P-B ville inte gå förrän man börjat placera stolarna på borden, och så bar det iväg till Frösön och Sommarhagen igen. En underbar morgon med toddy och glam på verandan till omkring halv fyra, då tiden ansågs mogen för uppbrott. Att jag ej vågade åka hem på min lånade damcykel må väl vara mig förlåtet.

Gunnar Nises erbjöd mig nattlogi. Efter tre timmars "sömn" måste jag i väg, då en förstaklass – tursamt nog – väntade mig till lektion klockan 08.00! Det får nog tillskrivas mina beskyddande änglar, att jag klarade den hiskligt snabba cykelfärden nedför den långa backen från Frösö kyrka. Men inte slut med det. Jag hade berättat för P-B om min bostad på Frösön hos min svägerska och broder, som då var sekreterare i en av domsagorna i Östersund. Hemma till lunch ringer det i telefonen: det var P-B, som önskade tala med mig. Han ville rätta till ett fel, som rörde ett av hans uttalanden kvällen förut. Vad detta gällde, minns jag ej, men jag minns att P-B sade: "...du trodde väl, att jag blivit tokig, när jag påstod att..." Det säger något om P-B:s noggrannhet med orden, att han gjorde sig besvär med att ringa upp en ung, grön 25-åring för att beriktiga ett uttalande!

Mina tre personliga möten med P-B, i kören, i Sommarhagen och i telefon, är alla kära, bestående minnen. Men ändå – är inte varje kontakt med Wilhelm Peterson-Bergers musik något av ett personligt möte?

Birger Källén